Söndag

Klockan är strax efter åtta, räkningarna är betalda, jag har ätit middag, dammsugit, våttorkat, diskat och haft det trevligt hela helgen.
Det är första gången på länge, länge som jag faktiskt tänker njuta av att inte göra ett skit mer idag! :)

Det snurrar i mitt huvud...

Det är mycket tankar i mitt huvud nu.
Det är vissa insikter som verkligen sjunkit in i mitt vardagligt bekymmerslösa sinne. Insikter om hur viktigt livet är. Nu får inget mer jobbigt hända. Jag är inte särskilt religiös, men jag ber för goda besked. Jag är ensam om att bära tyngd och jag vill verkligen inte bära mer än den tyngd jag redan har.
Inte nu.
Jag är ung. Jag har mitt långa liv att leva. Jag har mycket kvar att lära. Jag har mycket kvar att känna.
Så jag vill känna glädje. Ingenting annat. Inte onda besked. Jag vill inte måla fan på väggen, men ibland måste man dekorera lite med honom för att förbereda sig mentalt.

Hjärnan kan ibland inte skilja på tankar och verklighet. Innan tävlingar kan idrottsmän gå igenom en bana mentalt, för att hjärnan vid tävlingstillfället då tror att man redan genomfört banan tidigare, vilket är fördelaktigt för idrottsmannen.
Jag tänker mig onda besked som en bana att springa. Jag är idrottsmannen på startstrecket som ska springa en ond bana, så att jag inte blir en förlorare om banan är ond i verkligheten.
Jag vet inte om det i detta fall skulle vara fördelaktigt, för tyngden att bära skulle bli densamma.

Nu ska jag sluta med mitt fan-målande och gå och sova. Lämna alla besked utanför min hjärna så jag kan sova i natt. Lugna ned mig lite och tänka rationellt.  Man vet faktiskt inget förrän man tagit reda på det. Och det kan man inte göra kl. 23.45 en tisdagkväll.
Godnatt!

I mitt bröst

Jag har upptäckt dig.
Jag har förklarat krig mot dig.
Du kan förstöra mitt liv.
Men jag ska förstöra dig först.
Jag vet ej om du är god eller ond.
Men jag ska ta reda på det.
Och det spelar ingen roll.
För jag är stark.
Och du ska förintas.
Men ödet skriver sagan.
Inte du.
Inte jag.

Magsjuk

Idag var det en vacker dag ute! Det var sol, jag hörde några fåglar och lite folk som rörde sig på gården. Men själv låg jag och sov, jag sov hela dagen. Jag stördes av solen i mina ögon, något som jag annars älskar! Jag sov tills det var mörkt ute innan jag klarade av att kliva upp. Jag missade en helt underbar dag, och det känns. Men jag tycker faktiskt synd om mig själv just nu. Jag är magsjuk, och så tror jag att jag har en liten släng av bihåleinflammation på det.
Jag som nästan aldrig är sjuk fick gå hem i fredags, har sen varit hemma, kräkts när magen vänt på sig och legat i soffan med huvudvärken med stort H och en värmekudde som lindringsförsök. Och har haft tabletter som inte lindrat. Och varit för dålig för att gå och köpa nya. Med en stackars uttråkad hund som legat nära, nära hela tiden. Och nu är jag hungrig som en varg, men jag får inte äta för mycket för det blir för jobbigt för magen att bearbeta. My god, jag hoppas jag är bra till måndag. Jag hatar att vara sjuk, och jag hatar att tycka synd om mig själv.

Mitt hjärta hit och mitt hjärta dit... who the fuck cares?

Jag är så jävla less på folks offentliga förhållanden och kärleksliv på FB. Who the fuck cares? Vem försöker dom intala egentligen? Vad är det som saknas om man är så desperat att försöka överbevisa omvärlden att allt är så himla bra? Ger man inte varandra kärlek när man ses?
Ett förhållande är inte bra om man ska tagga varandras namn med små hjärtan heeeela tiden. Jag blir snarare misstänksam, det ser ju inte direkt ut som ett stabilt förhållande. Det är också så himla boring att läsa sådana människors statusar, så jag har börjat dölja dom. Och det bästa av allt, vad mycket bättre FB blev...

När saker tas bort som ska vara kvar

Idag besökte jag min mammas grav. Jag åker dit ganska så ofta, men senast var i slutet av augusti så det har gått ett tag. Vid hennes grav har det funnits en pryl som suttit på ett högt skaft. Den har inte varit den vackraste prylen (en gång i tiden var den vacker), men den har alltid funnits där.
På vintern, när gravarna vilar under djupa täcken av snö brukar folk generellt sett inte gå till kyrkogårdarna. Speciellt de senaste två åren när det har varit sjukt mycket snö. Men jag går dit ändå. Jag går dit och gräver fram graven och placerar blommor där även under den hårdaste vintern. Och då har prylen varit bra, för då har man sett var graven funnits under den metertjocka snön.
Vet ni hur homogen en gravplats blir av så mycket snö? Man ser inga gravar överhuvudtaget, om man inte är där ofta har man ingen aning om vart man ska för det är bara ett endaste, stort vitt täcke över dem alla. Det är samtidigt väldigt vackert också. Så vilsamt och fridfullt. Fast jag hittar graven alltid ändå, jag vet ju var den ligger för jag är där så ofta.
Men prylen är nu borta. Någon måste ha tagit den. Den satt nedstucken djupt i marken, nära en buske, så den kan omöjligt ha blåst iväg. Den har stått där i mer än ett år minst och varit med om alla väder och vindar, utan att flytta sig. Och gravmästarna har inte klippt gräset nu på hösten, annars kan de vara duktiga på att plocka bort sånt som råkat hamna i vägen. Men de är också rätt duktiga på att sätta tillbaka saker på sin plats om de ser var det hör hemma. Jag har hört efter med den enda personen mer än jag som faktiskt tar sig till graven då och då, och den personen har inte heller flyttat på prylen.
Jag blir så ledsen, tänk om någon tagit den? Det finns folk som tar från andras gravar. Som snor andras blommor och ljus osv. Vad har man för jävla samvete då? Sakerna som sätts på gravar har ju oftast en orsak varför dom sätts dit.

Kvinnans straff

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför straffas jag? Jag förstår inte.

I morse vaknade jag utvilad efter att ha sovit i nästan tio timmar, dock med avbrott eftersom jag somnade framför TV:n och sov i soffan fram till 5 i morse. (Kul tjej, va. Vilka fantastiska fredagskvällar... att sova framför TV:n). Sen när jag började röra på mig, dvs. efter att jag varit ute i solskenet på morgonhundpromenaden, så vaknade min kropp och då kom den. Den där mensvärken. Fy i helvetet.

Jag klarar smärta ganska bra tycker jag och har generellt sett inte problem med detta i vanliga fall, men idag var det fan i mig inte nådigt. Jag hann trycka i mig 2 alvedon och hoppade snabbt in i en skållhet dusch i ett lindringsförsök, men det här var det värsta jag varit med om. Kramperna fick mig att stå dubbelvikt i badkaret, och jag höll på att svimma flera gånger när de satte igång. Fick stödja mig mot väggen för att inte falla ihop. Jag tog mig på något sätt till sängen där jag blev liggande, jag förmådde inte att röra mig överhuvudtaget. Där önskade jag verkligen att jag haft någon hemma som kunnat hjälpa mig att hämta värmekudden och smärtlindring. Eller kanske gå ut med hunden sen ifall kramperna inte ville ge sig. Men är man själv får man klara sig själv. Krypa till köket går ju också. Men det var inte så skönt.

Jag kände mig illamående och ville nästan kräkas, fick frossa och jobbigt att andas. Jag fick hyperventilera för att få luft överhuvudtaget. Det är inte roligt när det blir såhär. Jag hade tur som var hemma en lördag, tänk om det hänt under en föreläsning på jobbet? Vem vill hyperventilerande krypa ut ur klassrummet? Nu är dagen iaf lite förstörd, för nu när kramperna äntligen släppt har jag ändå tungt huvud och lite yrsel och kan inte göra något av det jag tänkte idag.

Fast jag måste åka till jobbet. Det ligger en daggmask på en papptallrik på vår skohylla. Våra elever tog den till jobbet för en redovisning men glömde honom där. Så de ringde mig igår och bad mig speciellt att ta ut honom, men det glömde jag när jag gick hem för dagen. Det är en sak om masken torkat ihop för att jag glömde honom helt, men nu kom jag ju ihåg honom och då kan jag inte bara strunta i honom med vetskapen om att han ligger där och dör. Han kanske känner samma kramper som jag. Det är ingen varelse värd.

Wordfeud

Jag är ingen vidare beroendemänniska har jag tyckt. Men jag måste erkänna att appen Wordfeud är lite hysteriskt beroendeframkallande. MEN- nu hatar jag spelet. Ordlistan är allt ifrån korrekt och det driver mig till vansinne. Dessutom har ju folk lyckats lista ut hur man fuskar, och sånt verkligen hatar jag. Vad har såna människor för samvete? Och vad är det för mening när jag inte får rätt för ord som hint, pöl och allel, men andra får rätt för gyms, je och lö. Vad är je för jävla ord i SAO?