Som man ropar får man svar

Det är inte helt riskfritt att bo ensam faktiskt. Det finns självklart många meningar med en partner, men en av dem är att denne kan fungera som ett bollplank eller som bekräftelse på saker som man själv funderar över. Har man ingen som kan tackla den delen, får man fråga sig själv. Då kan svaren inte alltid bli de bästa. Men man har ju ingen referenspunkt eller någon som säger åt en när man tänker fel eller rätt. Ibland undrar jag om det är fel på mig, eftersom jag är själv. Är det så att jag inte läser vissa signaler rätt? Jag är inte dum i huvudet, jag ser inte ut som en gris (hoppas jag), jag är social och väluppfostrad, jag är självständig och har egen bil och lägenhet och jobb och jag är (alldeles för) snäll. Så vad är det för fel?
Och eftersom det inte finns någon här som kan säga att jag har fel, får jag svara på min egen fråga. Och då har jag ju självklart rätt. Det måste vara fel på mig. Såhär mycket otur, och såhär ofta, kan man bara inte ha som individ. Men igår fick jag en bekräftelse av en kompis att jag har fel, det är inget fel på mig. Jag har otur. Och det händer mig ofta. Det är så! Jag har också hört det av en annan, mycket nära och god vän som jag verkligen litar på, så då är dom två mot en. Jag kanske har fel. Jag kanske är normal ändå. Bara en fruktansvärt otursförföljd människa. Jag är så trött på det bara. Jag inväntar fortfarande storvinsten, det må vara vad som helst som kärlek, pengar, lycka, whatever, bara det är en storvinst. Bara det inte är fel på mig.