Hund?

Jag har ett personligt ordspråk som jag ofta kör med. "En gång hundmänniska, alltid hundmänniska". Och så är det.

Det var nu 1,5 år sen jag förlorade min hund eftersom han var väldigt sjuk. Det tog mig verkligen hårt, för han var en fantastisk hund och jag hade väldigt roligt med honom fram tills att han blev sjuk. Han blev inte heller så gammal. Han räddade mig emotionellt då mitt  förra förhållande bröts och vardagen ställdes upp och ned. Han var min ständiga kompis och älskade mig i alla väder! Vilken karl kan slå det?
Jag jobbar extra ibland på ett hundpensionat i Stockholm och det är många hundar som passerar i mit liv. Varje gång jag är med hundar så blir jag inspirerad, jag vill ha en egen igen och jag vill ut i skogen och lägga spår och hitta på roliga saker. Jag vill ha sällskap och någon som jag kan ägna min tid åt. Jag vill ha ett skäl för att komma ut och röra på mig och gå ut i skogen. Jag vill ha en käck kompis att ta med mig när det är grillpartyn eller parkhäng. Jag vill också ha ett skäl till att gå hem från jobbet. Något som fyller ett syfte i mitt liv. För just nu har jag inget sånt, och då blir det lätt att man är där man behövs (för att vara behövd) och det är jobbet. Jag vill ha en fritid.

Min närmaste familj är i princip emot en ny hund, även om jag gör som jag vill ändå och inte bor nära dom. Jag hoppas dock att de förstår hur jag känner och vilka skäl jag har för att bli med hund igen. De vet ju, som alla andra jag känner, att det bara är en fråga om tid innan en ny hund vandrar in i min vardag.

Jag är förtjust i en liten pinscherflicka! Min ömhet är besvarad. :) Jag har någonstans att lämna henne under långsemestern. Jag har någonstans att lämna henne för någon dag eller två. Det jag inte har ordnat är hjälp med rastning under dagen, då jag inte kan ta med henne till jobbet och inte heller låta henne vara på hunddagis, eftersom dom oftast stänger 18.oo och jag oftast jobbar över och kommer hem senare. Men jag söker lösningar.

Jag har alltid haft stora hundar i mitt liv och har varit sugen på en liten hund länge. Dvärgpinschrar är pyttesmå, de är nästan i chiahuahua-storlek. Jag är egentligen inne på tuffa hundraser som små, men dvärgpinnarna är rätt så tuffa måste jag säga. Lite nerviga, men det ska jag träna bort. Jag behandlar en liten hund som en stor. En liten tuffing ska den i så fall bli, och få följa med överallt (förutom hem till syster och far). Och springa i skogen. Och på vinteern, om den måste ha kläder, ska dom vara militärfärgade. Inget bling-bling här inte. Den ska vara som jag. Liten, tuff och flexibel! ;)