Sist...

Jaha, så har denna måndag flutit på fort och så sitter man här och alla har gått hem utan att säga ett skit. Det var bara en som kom förbi för att kolla om någon var kvar, det var ju trevligt att iaf en människa kommer ihåg en. Och det var samma person som stör sig på mig i vanliga fall, så det var även rätt ironiskt.
Jag tycker det är trist när det blir sådär. Men jag kan förstå det. Alla har så mycket i sitt privatliv, alla har så mycket med sitt hela tiden. Man tänker bara på sig själv och så går man hem.
Men jag lever för mitt jobb. Det här ÄR mitt liv. Jag tycker det är viktigt att se sina arbetskamrater, de är de jag spenderar 9 timmar om dagen med och om någon inte dyker upp så kanske man ska kolla upp det. Men vem kollar upp mig om jag inte kommer? Känns verkligen som om det inte spelar någon roll för någon. Jag passerar oftast förbi det andra lärarrummet (trots att det är en omväg) för att säga hejdå, men jag ska sluta med det. Jag ska sluta säga hej när jag kommer på morgonen också, för det gör ingen annan. Jag ska sluta bry mig om andra. Det är bara massa jobb och energi i onödan. Mitt lilla lärarrum är stort som en garderob och ligger allra längst bort i lokalen. Hit kommer sällan de andra arbetskamraterna (däremot eleverna eftersom vi har en trevlig stämning här, det gillar jag!). Idag gick mina lärarrumskamrater hem tidigare, så jag var helt själv. Men det tror jag inte någon hade koll på. Jag skulle inte bli förvånad om jag blev inlarmad någon dag. Nej, nu börjar jag bli sådär less på allmänt folk igen, framför allt på att alla som är så in i helvete egoistiska hela tiden. Mitt nya mission ska bli att komma hit, göra mitt utan att dela med mig, inte dela med mig av något annat heller för den delen, bara tänka på mig själv och gå hem. Så blir jag som alla andra här. Mitt nya mission är att bli Svensson-ego.