Good times, bad times

Idag är en sorgens dag egentligen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, mitt huvud är fullt av tankar, både bra och dåliga.

Positivt:

Jag har fått mailsvar från Lena, kvinnan som skrivit avhandlingen som står som inspiration till hela mitt x-jobb. Hon hjälper gärna till med idéer, och jag har fått ett mobilnummer att ringa så vi endera kan träffas eller prata via telefon. Det är ju verkligen jättekul! :) Men jag är så himla nervös... Jag känner mig så liten och okunnig plötsligt, och får black out när det gäller avhandlingen, jag vet plötsligt inte längre vad jag ska säga. Tänk om jag missuppfattat den helt? Typiskt mig. Ska i allafall ringa i eftermiddag. Jag tycker alltid det är läskigt att ringa till folk man inte träffat eller känner, fast jag suttit som receptionist och svarat i telefon i några år. Men det är bara F.T.F som gäller. Face the fear!

När jag är hemma och inte går med hunden, städar, äter, sover eller surfar (läs: bara surfar) har jag börjat med min nya hobby, nagelskulpturering (?) fast i mycket tvivelaktig och liten omfattning. Det är ju lite roligt att göra egna konstverk, fast vänsterhandens naglar blir ju av naturliga skäl oftast rätt mycket snyggare än högerhandens. Designen just nu är vita med blåröda prickar, men det ska bort idag.

Jag har världens kassaste kvalité på naglar. De växer fort som attan (men inte mitt hår däremot, konstigt) och går av hur lätt som helst. Min mamma hade extremt starka naglar *avis* och det ärvde min syster *avis*.

Jobbigt:

Idag är det 17 september, det innebär att det var ett år sedan min mamma åkte in akut på sjukhuset och opererades. Jag ska nog åka till graven idag och lägga blommor. Även om det här inte är den jobbigaste dagen att minnas, för den väntar oss också, så är det tufft att tänka på. För ett år sedan fanns hon med oss. Och det är också fruktansvärt hur ett år kan gå så fort. 

Väntan på att höra om operationen lyckades var lång och nervositeten obeskrivlig. Minnen av att vandra i dessa långa sjukhuskorridorer... min stressade pappa, usch jag gråter redan nu. Hur operationen drog ut över 2 timmar... klockan i taket som tickade långsamt, alldeles för långsamt. Fy fan. Min tappra, lilla mamma som kämpade så hårt där på operationsbordet! Beskedet om att hon faktiskt klarade ingreppet! Och sen gick det bara nedåt. Helvetes jävla skit! Varför? Varför klarade hon operationen, men inte resten? Vad är det för jävla mening med det? Jag vet vilken höst som väntar. Ge mig styrka att klara den!!